Det är intressant det där med att ha barnbarn som bor utomlands. Vi lär oss fantastiskt mycket spännande saker av dem och att det vi svenskar anser som självklart, inte nödvändigtvis är det. Barnbarnet Adrian som till vardags bor i Burma, är hos oss varje sommar - ofta flera veckor när vi får rå om honom helt själva. Då försöker vi ge honom sådana upplevelser som vi själva hade när vi var små. Som att trä upp smultron på ett strå. Minns ni? När jag trär upp bären på strået åt honom, tänker jag på versen som vi skrev i varandras poesiböcker en gång för länge sen: "smultron äro röda, violer äro blå, körsbär äro söta, du är likaså". Vad en poesibok är för något, berättar jag kanske för honom en annan gång.
I Burma har Adrian ingen cykel, för det går inte att cykla där. Här i Åhus har han en egen cykel i garaget och tillbringar mesta tiden på den när han kommer hem från teknik- och uppfinnarlägret (se tidigare inlägg). Han har tur och en av hans lägerkamrater (lite äldre) bor bara några hus bort. I morse cyklade de tillsammans till busshållplatsen och tog bussen själva in till lägret. Idag ska de lära sig elektronik.
Lägret börjar klockan halv nio och redan vid sju vill Adrian att vi ska väcka honom så han hinner vakna långsamt. Men vaknar långsamt gör han knappast med Trolla i huset. Hon ligger lydigt i sin korg och väntar på att vi öppnar dörren till hans rum. Då exploderar hon av glädje, slickar hans fötter så det kittlar och slingrar sin långa taxkropp runt honom.
I kväll kommer yngsta dotter Olivia hem från sitt hemland - Bolivia. Vi vet att hon brukar längta efter djupfrysta ärtor och ugnsvarmt fullkornsbröd så det finns redan hemma. Vet också att hon alltid är lika hungrig efter sin resa. Men kommer man klockan tio på kvällen och dessutom är jetlagad, vad passar då? Lagad mat eller te? Kan ju inte precis ringa henne på flyget och fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar