Äntligen

Nu blir det  ett riktigt pensionärsämne. Gravstenar. Finaste vännen Ulla gick bort för ett år sen. Hon vet lyckligtvis inte vilket ståhej det blev efter hennes död när hennes man och två döttrar blev riktiga ovänner. Fast de trivts i varandras sällskap när Ulla levde. Nu anklagar de varandra för hemska saker och har inte ens kommit överens om hur gravstenen skulle se ut.
Jag brukar besöka Ullas grav varannan vecka ungefär, och jag tycker att det har varit sorgligt att se hennes grav med bara ett litet ynkligt provisoriskt vitt kors utan namn. Det känns ojämlikt med gammaldags gravplatser.  Somliga är pysslade och pyntade, medan andra ser övergivna ut.
När jag själv dör, vill jag att min aska ska strös på någon vacker plats i stället. Då behövs ingen gravsten.

Men idag blev jag förvånad, nu har Ulla äntligen fått en gravsten med sitt namn på. Skönt!